Idag chockade jag faktiskt och hade på mig svarta stuprörsjeans, vitt linne, hallonröd kofta, skinnjacka och pälsväst. Har ju lallat runt i mjukisar alldeles för mycket nu i slutet. Dock kunde jag inte hålla mig nu när jag kom hem så det fick bli en standard, onepiecen. Det finns inget skönare att mysa runt i när man är hemma. Tro mig.

Jag tror på godhet, soldiaritet, medmänsklighet och att bara man vill så kommer allt att ordna sig till det bästa. Jag tror på att man ska göra allt man älskar att göra i så stora doser som möjligt. Skratta, dansa, laga mat, kramas, frossa choklad, hålla hand, resa, visa omgivingen hur mycket de betyder för en och man ska leva fullt ut varenda dag. Det är min tro. Ingen Gud, bara en stor hop med kärlek.

Förra året när jag precis hade kommit hem ifrån USA så fick jag ett ryck och började titta på små lurviga saker på Blocket. Suckade, oj:ade och fällde en hel del tårar. Till slut var hon där, min Doris (eller Miss Li som hon då hette). Jag kunde inte hejda mig. Utan att ens ge M en hint så skickade jag iväg ett mail som sedan blev ett samtal som sedan blev att jag körde plattan i mattan mot Sågmyra dagen efter.

När jag såg Lillan så var det kärlek vid första ögonkastet. Världens finaste Doris. Kommer aldrig glömma den dagen.

För några år sedan så hade jag svarat på denna punkt med ett enda namn, dock har åren gått och jag har insett att jag har många bekanta, många vänner, och en hop av riktigt nära vänner. De är mina bästa vänner. De vännerna har följt mig genom åren i alla lägen. Vi har gråtit, skrattat, rest och funnits där för varandra i ur och skur. De är mina änglar, de förgyller min vardag och gör den lite extra ljus och glimmande.

Vänskap. Vilket stort, laddat ord egentligen.. Det finns så mycket jag vill skriva, samtidigt som jag vet att ni inte är några direkta fan av att läsa boklånga inlägg.Jag ska köra på, en bild säger mer än tusen ord, så håller jag tummarna att ni förstår mig.

Frukost - En halv laktosfri drickyoghurt

Lunch - Kycklingsallad

Middag - Tacos

Humörhöjande snacks - Mer gucce åt folket!

Nu hoppas jag att ni känner er lite visare och att ni kan pusta ut, sova om nätterna och torka bort svetten. Äntligen vet ni vad jag stoppar i mig en vanlig måndag:)

Mamma och pappa. Världens bästa föräldrar. Svårt att sätta ord på hur mycket dem betyder för mig, words are not enough.

Min mamma, Kristina, är 50år gammal, föddes 1960 i Bollnäs men är uppvuxen i Gävle. När hon var ung så spelade hon fotboll i allsvenskan och hade ett så charmerande smeknamn som "Hörvan". Hon har så långt tillbaka som jag kan minnas varit sjuk, med motgång efter motgång. Hon lider utav en bindvävssjukdom som heter EDS (Ehlers Danlos Syndrom). Men trots sjukdom så är hon den starkaste människorna jag känner och det finns ingen som inspirerar mig så mycket till att kämpa på när det känns som att världen håller på att falla samman som hon gör.

Redan som 15åring träffade hon pappa och de har hållt ihop ända sedan dess:)

Hon är en av de snällaste människorna jag vet, även en av de envisaste, och jag tror att jag har fått min envishet ifrån henne. Även fast vi ibland har fel så vägrar vi att erkänna det..

Jag har nog även fått min kärlek till shopping ifrån henne, då shoppingresor till USA är något som står henne närma hjärtat. Mamma är just nu på en två veckors resa i USA för lite julshopping och avslappning:)

Pappa Anders, eller Masken som de flesta andra brukar kalla honom är född 1960 och även han uppvuxen i Gävle. Han spelade som ung fotboll och var väldigt lovande, men efter att ha lite olika åsikter än klubben han spelade för så slutade han med fotbollen och satsade på hockeyn, och det var hockeyn som skulle bli och fortfarande är hans jobb än idag. Pga. pappas jobb så har vi flyttat runt en hel del, en massa olika ställen i Sverige men även USA, där jag är född. I början av 2000-talet la pappa av med att spela hockey, och fortsatte istället med att hålla ställningarna ifrån andra sidan av sargen. Idag jobbar han som scout för Colorado Avalanche och jag är ganska så säker att han trivs som fisken i vattnet med det jobbet:)

Han är en riktigt jävel när det gäller att retas, och det finns få som kan psyka sönder en så som pappa. Han är den sämsta förloraren jag känner, då förlust inte finns i hans värld. Fick i tidig ålder lära mig att om man inte är upprörd efter en förlust så har man inte velat vinna tillräckligt.

Det är även han som stöttat mig och funnits där under alla mina idrottande år. Han är den bästa pt'n man kan ha:)

Som i alla familjer har vi haft våra up's and down's, men det är ingen tvekan om saken, jag har de bästa föräldrarna man kan önska sig och jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har dem och allt som de har lärt mig.

Jag är väl inte den enda som hade mina små förälskelser när jag var liten? Det var chansfrågning till höger och vänster och man dansade tryckare på replängdsavstånd på lågstadiediscona. Jag har haft många små kärlekar men bara en stor, Markus.

Jag träffade Markus första gången när jag var 12år. Leksands alla sjuor hade samlats i våran gymnastiksal för volleybollturnering. Jag hade fejkat skada då volleyboll är tidernas tråkigaste sport i mina ögon (efter basket..) och agerade istället moraliskt stöd åt killarna i min klass. Hipp som happ så ser jag världens sötaste kille i motståndarlaget. Krulltott, lång och übercharmig. Direkt efter matchen frågade jag min kompis Calle om han kunde fixa killens nummer. -Självklart. Efter hundratals sms samma kväll så var sagan igång.

Det finns ingen som jag känner så bra, och ingen som känner mig så bra som honom. Känslan av att kunna vara sig själv till hundra procent är helt underbar. Efter 10år så kan vi fortfarande inte få nog av varandra. Han är den finaste människan som finns på denna jord, på alla sätt och vis. Jöns Hans Markus Syrén är min stora kärlek.

Maria Kristina Carlsson heter jag, kallas Maja av alla sedan evigheter tillbaka. Anledning är den att lillasyster Malin inte kunde säga Maria när hon var liten och schooopp så försvann mitt namn..

Efter gymnasiet blev det flytt till Norge, för att sedan flytta till USA, sedan hem till Gävle, för att sedan flytta till Norge igen. Flänger runt ganska så mycket, oavsett om det gäller flytt eller tripper till alla nära och kära som befinner sig utspridda på denna jord.

Som person skulle jag beskriva mig själv som social, skrämmande pratglad, envis och jag är en jäkla kontrollfreak. Jag älskar att resa världen över, sjunga i duschen i tron om att jag låter som Celine, laga mat till arméer och citera gamla Disneyfilmer. Humor är a och o i det mesta. Dock har jag ett jäkla humör ibland som man inte vill stöta på. Som tur är så brukar jag inte kunna vara arg/sur/förbannad/punschig mer än i några minuter innan jag är fff igen..

Just nu bor jag hos min vän Jenny i Mora. Väntar på en nyköpt lägenhet som jag får tillträde till om några veckor. I Mora ska jag starta ett nytt kapitel i mitt liv med min lilla hårboll, och som jag ser fram emot det!