Hann med en pw med Amanda och pojkarna idag innan Markus åkte och hämtade Lillan på tåget. Efter det så har vi mest haft kramkalas med de små, tittat på PLL och tittat på när Markus & Adde har spelat Wii. Nu vankas det köttfest här hemma och vi har alla knäppt upp översta knappen på brallorna så att vi ska kunna frossa rejält. Mitt nya liv går sådär, men men, man får ta det i ett realistiskt tempo:) Mer mat åt folket!
Jag har nu i samarbete med Hoofstoreen tävling där du kan vinna valfritt smycke ifrån deras sida. Det enda du behöver göra är att gå in på hemsidan och hitta just det smycket du vill vinna, länka det här och skriva en kort motivering till varför du ska vinna just det smycket. Tävlingen avslutas söndagen 7/8 kl23:59.
Söndagsmorgon och det är liv i luckan hemma hos familjen Carlsson/Syrén. Har precis bjudit karlarna på smoothie till kaffet och sitter nu ihopkurad i soffan och tittar på Nyhetsmorgon. Morbror Björn ska snart åka vidare och om några timmar anländer Lillan hit för att spendera några dagar med oss. Äntligen ska hon och killarna få träffas, och som jag har saknat henne. Denna vecka går verkligen i Carlsson/Hörvallius-anda. Morbror, Malin och sedan kommer mamma & pappa på torsdag. Stackars Markus kommer inte få en lugn minut:)
Kika in lite senare, då kommer det upp en tävling!
Hade det riktigt trevligt igår, vi mammor, vi kan vi med:) Morgonmatningen var dock lite tyngre än vad jag hade hoppats på, men har man gjort en deal så har man. The price u have to pay..
Nu har pojkarna somnat ute i vagnen och jag tänkte lägga mig ute i solen och läsa lite. Denna slitna kropp behöver en endorfinkick utan dess like för att klara av resten av dagen.
Solen har gjort sitt på mig idag, jag ser ut som en kräfta, nej det är en underdrift, jag ser ut som Ariels hår. Mer eller mindre. Jag har helt och hållet glömt bort att jag inte längre är den solguden jag var innan jag blev gravid. Förr var jag nästan alltid i klass med en pepparkaka eller vidbränd toast. Men nu, nu är jag rödklassad.
Hur som haver så har jag nu gjort ett tappert försök att se ut som en människa. Det vankas utgång med mammaligan och några andra, kulkul! Det är kokhett ute och humöret är på topp, kan inte misslyckas.
När man kommer in i gästrummet hos svärföräldrarna och möts av detta, ja då kan man inte låta bli att lägga huvudet på sne, fälla en tår och pipa ur sig ett otroligt långt "naaw". De är så otroligt fina, mina tre kärlekar.
Har haft en perfekt dag, på alla sätt och vis. Läkarbesöket gick som på räls, direkt vi var klara så åkte vi hem och hämtade hunden, traskade upp till svärföräldrarnas hus, blev bjudna på mat av Markus mormor och sedan hängde vi vid poolen hela dagen. Pojkarna har legat och sussat i vagnen hela dagen, Markus och hans lillebror har lekt som galningar (därför liknar han nu mest en klubbad säl) och jag & mormor Kajsa har legat i varsin solstol och tittat på. Brännan verkar dock inte komma så snabbt som jag vill, men men, det är en dag imorgon med och jag ber till vädergudarna att solen ska göra en visit då med. Om man kan beskriva dagen med musik, så bjuder jag på denna.
Nu; trycka thai, slappa i soffan och kika lite True Blood.
Igår gick dagen i ett. Frida och Amanda kom hit på lunch med söta Miranda och Vidar. Vi satt ute i den stekande solen och pratade om allt ifrån förlossningar till gympass och vin. Trevligt trevligt. Efteråt gick jag upp med pojkarna till Markus föräldrar där farmor Kajsa väntade för lite gos. Dock blev det inte långvarigt då mina ögon inte riktigt ville samarbeta och sköta det lilla fenomenet att SE. Slocknade i soffan och vaknade 3h senare när Markus kommer hem. D to the ÖD.
Nu har jag precis varit ute och gått med Josefine en timme, ska strax göra ordning pojkarna för ett läkarbesök på BVC och sedan ska vi återigen upp till Markus föräldrars hus där vi ska bli bjudna på lunch. Så tänkte vi även passa på att ta ett dopp i poolen och jobba på brännan. Känns som en helt okej dag ändå:)
Det är många som frågat och väntat sig en förlossningshistoria. Till en början så bestämde jag mig för att inte skriva något, det var alldeles för mycket känslor med i bilden, saker jag inte ville minnas eller tänka på.
När man är gravid så får man höra att det ska göra ont, riktigt jävla ont. Det man inte får höra är hur jobbigt det kan vara mentalt, vilket det var i mitt fall.
Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag kopplade bort omvärlden så länge efter att pojkarna föddes. Tiden inne på neonatalavdelningen höll stundtals på att knäcka mig och jag byggde upp en ilska mot dem på "utsidan" för att de inte verkade förstå allvaret, att pojkarna inte mådde bra och hur dåligt jag faktiskt mådde. Allas grattis blev till en början bara smärtsamma att höra. Jag ville inte höra det förrän läkarna sa att läget var stabilt, att allt var lugnt. Jag vet att det var dumt av mig, men just då så jobbade inte min skalle tillsammans med mitt förnuft. Hur som haver, detta skedde...
Måndagen 6/6 så fick jag nog, jag orkade verkligen inte vara gravid längre. Varenda millimeter på mig var svullet och jag kunde inte gå, sitta eller ligga ner utan att det gjorde ont någonstans. Tårarna sprutade ner för kinderna konstant och jag ställde mig själv frågan hur jag skulle klara av 8veckor till av detta. Tji fick jag.
Natten till 7/6 så kunde jag inte sova en blund. Var orolig och hade galet ont i kroppen då det var svårt att hitta en skön sovposition med världens största mage i vägen. Kl2 gav jag upp och la mig i soffan för att stirra in i väggen tills Markus vaknade.
Kl7 gick jag upp och väckte Markus. Han skulle för en gångs skull få åka till Mora för lite jobb. Något han sett fram emot. Tji fick han. 5min innan hans bror skulle hämta upp honom så knäpper det till i mig och det börjar rinna vatten.
Då jag hört att många misstagit vattenavgången med kiss så blev jag först lite tveksam, är ju inget jag varit med om innan. Ringde storasyster som har varit min personliga barnmorska under hela graviditeten. Hon informerade mig om att det nog antagligen var vattnet som gått och att jag måste ringa förlossningen och göra dem redo på att vi skulle komma in. Verkligheten kom och slog mig i ansiktet. Vi skulle ha barn. Jag började gråta som en galning.
Jag ringde förlossningen och förklarade läget, eftersom jag inte hade några sammandragningar än så gav de mig en tid 2,5h senare. Jag satt med tappad och fattade ingenting. Skulle inte jag in nu? Är det inte som på film när man packar väskan fort som fan och kör plattan i mattan?
Jag tog tio djupa andetag och började packa klart bb-väskan. Markus däremot, han var lite mer stressad. Han kunde inte riktigt förstå varför vi skulle vänta så pass länge på att få åka in. Han ringde in till förlossningen igen och ifrågasatte varför vi inte fick åka in direkt eftersom det var tvillingar. Den lilla detaljen som damen i luren verkar ha missat när jag ringde. Hipp som happ skulle vi åka in direkt och i samma sekund som det blev bestämt så började sammandragningarna from hell.
Man säger att det ska göra ont, men inte hur jävla ont. Med vatten rinnande ur en som en jävla flod, tårar som sprutade som en vattenspridare och smärta i muttan, magen, ryggen utan dess like så satte vi oss i bilen och styrde kosan mot Falun.
Väl där inne så fick vi ett rum och de placerade mig snällt i den otroligt sköna sjukhussängen. Sängen där jag skulle ligga i de närmsta 15h.
Sköterskorna kom in, presenterade sig och började att sätta på CTG'n. Dock verkade de ha ett jäkla sjå att hitta Theodore och att registrera mina sammandragningar. Skärmen visade konstanta sammandragningar vilket sköterskorna inte ville tro på. Jag oj'ade, grät, vred på mig och var allmänt förbannad på smärtan som tagit över min kropp.
Efter en stund fick jag testa lustgasen, men jag tyckte mest att den gjorde mig snurrig, jag tappade fokus. Läkargänget kom in och gjorde ultraljud, var 0,9 stängd men jag hade rätt, det var vattnet som hade gått. De gav mig medicin för att stoppa värkarna. Smärtan fortsatte, till slut så visste jag inte var jag skulle ta vägen. De förstod inte hur jag kunde ha så ont eftersom jag inte ens var öppen. Jag hade konstanta värkar, ingen vila här inte. Nästa gång de tittade hur det såg ut där nere så var jag 5cm öppen. "Jaha, inte undra på att du har haft så ont".
Både jag och Markus hade lust att slå något hårt i deras skallar. Hur hade de inte kunnat förstå varför jag hade ont?! Jobbar de inte med detta varje dag? Jag var förbannad. Smärtan fortsatte och till slut så frågade de om jag ville ha EDA. SOM JAG VILLE! Min nålrädda sida fick verkligen gå igenom mycket. Att få en nål i ryggen var inget jag rekommenderar, dock så tog jag det ganska eftersom värkarna höll på att knäcka mig. När den kickade in så var det som att hela rummet blev bubbligt och alldeles härligt. Smärtan var som bortblåst och äntligen kunde jag vila lite. Det var kl15.
Efter en timme började det trycka på nedåt och smärtan kom tillbaka som ett brev på posten. Återigen kunde de inte "se" mina sammandragningar på CTG'n. Jag låg i några timmar och försökte få bukt på smärtan, fokusera som aldrig förr. Är glad att jag har en jäkla vinnarskalle, annars skulle jag tackat för mig för länge sedan.
Nästa gång de tittade var jag öppen 10cm med liten kant. En halvtimme senare var jag helt öppen. Nu skulle det riktiga jobbet börja.
Jag hade innan förlossningen bara fått höra att det går så galet fort när det är dags att krysta, att man skulle jobba intensivt i en timme eller två. Jag hade inte den turen. i 4h låg jag och krystade i alla världens konstigaste ställningar och positioner, utan att Theodore rubbades en millimeter. Livmodern hade tackat för sig, den ville inte samarbeta. Jag somnade/svimmade av mellan värkarna. Orken och vinnarskallen var som bortblåst. Kl00,30 kom en läkare in och körde upp två fingrar i muttan. "Det blir snitt", var det enda han sa efter att ha haft dem där i en nanosekund.
Fort som fan svischade all personal ut, in kom de med gröna, alldeles för små kläder till Markus, de satte på mig ett hårnät och sa åt mig att krysta normalt ända tills de började skära i mig. Jag var i chock. Hängde inte med för fem öre. De satte in en kateter, en till infart i andra handen och körde i väg mig i all världens fart till läkarskaran på 15pers som stod och väntade på oss.
Salen var så starkt upplyst att jag fick kisa för att se ordentligt. De sätter upp ett skynke så att jag inte ser ner mot magen, jag har en sköterska på varsin sida om mig, Markus står också där och en läkare står över mitt huvud för att se så att bedövningen fungerade som den skulle. De började dutta med kalla bomullstussar lite varstans på magen. De undrade om jag kände kylan. Eftersom jag är så galet rädd för blod, sprutor och framförallt snorvassa skalpeller (stavning?) så ljög jag. De tittar frågande på mig om jag verkligen känner. "Aaa..". 30sekunder senare frågar han hur det går, "bra", svarar jag. "Vad bra, för nu skär de upp dig". Genast börjar jag känna hur de drar och sliter i magen. Vi hör ett plask och jag frågar Markus hur det går för honom. I samma stund som jag frågar går de förbi honom med en hink där "kakorna" ligger. "Jag mår illa" får jag till svar och jag slänger fort som satan ur mig till sköterskorna hur det går för honom. "Ut ut ut!", gormar de. "Ner på golvet, kryp ut!". Markus fattar ingenting, han håller på att svimma. Han kryper ut och blir omhändertagen av en sköterska, kvar ligger jag, helt alene. Det känns som om en lastbil kör över min mage, helt plötsligt håller de Theodore framför mig, 10sekunder fick jag se honom sedan hade han 7läkare och sköterskor runt sig för att se att allt var bra. En minut senare får jag se Liam, i en ynka sekund, han mår inte bra. Jag hänger inte med. "Vad händer?", var min enda tanke. Markus var inte där, pojkarna försvann snabbt som vinden och jag låg kvar där själv. De började sy ihop mig och en sköterska tog min hand. Jag fick frossa och började hacka tänder. När jag är klar kör de ut mig i korridoren utanför, där är Markus och pojkarna, de ska åka till barnintensiven och jag skulle upp till förlossningen igen. Återigen var jag ensam.
De körde in mig på det kolsvarta rummet och sa åt mig att sova. SOVA?! Hur skulle jag kunna göra det när jag inte visste hur mina barn mådde?! Jag låg där i mörkret, utan känsel, helt avdomnad från brösten och nedåt. Det började klia överallt och jag kunde inte röra benen en millimeter. Frossan kom på besök och sköterskorna gav mig en blöt handduk att ha i pannan. Jo men den hjälpte ju verkligen...
Där låg jag ifrån 01,15 till kl5 när Markus kom. Han visade bilder på pojkarna och berättade hur läget var. Liam mådde inte bra, han hade problem med lungorna. Theodore verkade dock må tipptopp. Markus hade fått byta blöjor och hållt honom. Jag är helt slut. Äntligen kan jag pusta ut lite och kanske försöka sova en stund. Markus ringer våra föräldrar och sedan lämnar han mig igen.
Dagen efter, efter att vi har fått lov att flytta sal i panik eftersom ett brandlarm gick igång, så fick jag skjuts med sängen ner till neonatalavdelningen. Pojkarna låg med CPAP, EKG och dropp. Man såg dem knappt för att de var så små. Jag fick hålla Theodore och tårarna började spruta. Han var så liten, så vacker, så perfekt, han var vår lilla prins. Jag sög i mig så mycket babydoft jag bara kunde den lilla stunden jag var där. Liam fick jag bara se genom fönstret på kuvösen, han mådde inte så bra, jag skulle få hålla honom dagen efter.
Läkarna sa att vi skulle räkna med 8veckor på Lasarettet. Det blev 5. 5veckor som knäckte oss vissa stunder men samtidigt hjälpte oss på vägen. Att bo på sjukhus är inte direkt det ultimata, inget man räknar med, men vi hade inget val. Allt för att pojkarna skulle må bra och bli friska. Efter infektioner för oss alla tre, mjölkstockning för mig, provtagningar på pojkarna dagligen och en massa tuffa dagar mentalt så är vi äntligen hemma med våra prinsar. Vilka krigare de är! Våra fina, underbara, friska krigare som jag älskar över allt annat<3
Inne på förlossningen. Fanns inte en position som var skön.
En sliten Markus.
På väg in på akut snitt.
Markus visar hur liten Liam är.
Markus håller Theodore för första gången. Måttligt trött.
Ja
g håller Theodore för första gången. Tårarna sprutade.
Ska äntligen få hålla Liam. Efter två dagar!
Lilleman somnade så fort jag lagt honom till rätta. Världens finaste pojke.
Dagen har gått i ett. Passade på att starta morgonen med en pw längs vackra Siljan, åt frukost med min kärlek, läste alla 7 mammatidningar jag hade liggandes här hemma samtidigt som jag lät solen få göra lite nytta på min bleka kropp, sedan blev det en promenad till, dock med sambo och vagn i ett mycket lugnare tempo.
Hade planerat in en till promenad med Doris under kvällen men tänker blinka extra mycket med hundögonen åt sambon så att han tar den så att jag kan göra lite nytta här hemma i huset istället. Imorgon kommer Amanda och Frida hit med sina små guldklimpar. Mammamaffiaträff. Spännande. Är lite smånervig. Känns lite som första dagen i lekis igen, men det kommer nog att gå bra. Skönt att prata med människor som är i samma situation som en själv:)
Finaste Majsan åker tillbaka till värmen och de sju haven idag. Jag gillar't inte. Jag vill helst ha henne nära och skulle inte tacka nej till att hon hade en 79331-adress. Men men. Hon är ute på äventyr och jag räknar redan ner dagarna tills hon sätter sin fot i Sverige igen. De få dagarna hon var här var i alla fall klockrena. HarryP, bebismys, vin, dans, matkoma, surr och skratt i överflöd stod på menyn, och som jag har njutit(!). Mina vänner är verkligen de bästa som finns. winterspringsummerfall.
Nu ska hon tillbaka till sitt äventyr, och jag ska fortsätta på mitt. Tackar h*n där uppe för telefon/sms/skype/facebook/unameit och allt annat som gör det lätt för oss att hålla kontakten. 1337.
Idag slog jag till, idag startade jag mitt nya liv efter graviditeten. Snörade på mig mina Easytones och traskade ut på en pw med Doris. När jag nästan är hemma ringer Maja och frågar om vi ska ut och gå igen. Bara att traska hem, slänga ihop en smoothie till frukost och sedan vara på't igen. Kände mig skapligt duktig när jag flåsande kom hem en andra gång. Nu jäklar. Att se sig själv i spegeln och må dåligt över att man inte ser ut som sig själv längre ska snart vara ett minne blott. Nu kan man inte längre skylla på graviditeten. 20kg har redan försvunnit av bebisar, fostervatten, kakor och amning. Nu är det 10kg kvar. Heja heja!
Har några av er tips på hur ni har gått eller går tillväga, bring it!
Gammelfarmor kikade in igår för att träffa pojkarna för första gången. Det blev ett enda stort kramkalas. Pojkarna såg ut att njuta fullt ut av att ligga i famnen och få höra hur perfekta de är. Komplimanger är inget vi snålar med här hemma.
det är fest hos mig i kväll och hela världen är min.
Började med ett glas rött på Gårdscafét på eftermiddagen.
Maja x 2.
Tjeeeenare mannen!
Say hello to my little friend!
Mums!
Glada tjejer:)
Bjuder på ett litet bildregn ifrån gårdagen. Jag hade det så otroligt roligt med tjejerna (+Martin). Att vi alltid lyckas. Även fast det är spridda skurar i olika städer/länder så tar vi verkligen vara på de få stunder vi får tillsammans och gör det till det bästa. Ett gott skratt förlänger livet, och igår skrattade jag nog ihop 5år extra.
Nu; Lägga Theodore i sängen, just nu ligger han och sover på min mage, se klart Casanova och sedan är det bingen som gäller. Känns som att jag behöver samla på mig lite sovtimmar efter helgen.
Sliten mamma. Sliten själ. Nu har jag fått min dos av festligheter för en tid framåt. Jag hade otroligt roligt igår. En skrattfest som slutade i en dyngsur promenad hem eftersom himlen valde att öppna sig precis när jag tog beslutet om att kvällen nog behövde avrundas.
Att gå upp och mata pojkarna var inte det lättaste i morse, men bara man ser dem, hör ett lite gny, så får man så galet mycket pirr i kroppen att man orkar med det mesta. Sjukt egentligen att jag och Markus kan sitta i ett annat rum och hör ändå vem av dem som gnyr eller skriker. Galet. För många är ett babyskrik ett babyskrik. För oss är det en liten specifik krabat som vill kommunicera. Återigen galet.
Sitter i soffan och tittar på norska nyheterna. Hur kan något sådant hända? Jag finner inte ord.. Är otroligt glad att vännerna i Oslo mår bra. Detta ska inte hända, inte i vår verklighet. Känns som en dålig amerikansk film...
Nej fy flöte.. Måste tänka på något annat. Ladda ur och ladda om.
Gårdagen var i alla fall klockren. Tacomys blev vinmys som sedan slutade på Skutan eftersom snälla farmor ställde upp och var barnvakt. Vi klarade av vårat första "bortlämnande" relativt bra. Nu måste jag dock suga i mig en massa babygos så jag har en hel laddning ikväll när jag ska på kräftis till Josefine:)
Regnet öser ner i lilla Leksand. Jessi har precis varit här på fika, babygos och surr. Trevligt trevligt! Nu är huset nedsläckt och mysfaktorn är faktiskt ganska så hög när jag går runt här hemma i Markus gigantiska hoodie.
Det är fredag men det känns mer som en söndag. Jag måste nog vakna till liv lite. Ikväll kommer tjejerna hit på tacomys, behövligt. Jag har skickat iväg männen på ölkväll så att jag kan få gå ut och ta ett glas vin med tjejerna imorgon utan att få dåligt samvete. Dock vet jag att det dåliga samvetet kommer att komma så fort jag går utanför dörren. Varför är det så? Männen kan gå ut och roa sig även fast de har barn medan vi tjejer mår dåligt bara vi tänker tanken på att "lämna" barnen med pappa eller någon annan en kväll. Dumma tanke. Måste stöta bort den och ta åt mig orden som Matilda försöker att printa in i mitt huvud, "du får inte glömma bort dig själv Maja". Så sant, så sant.
Få sekunder av glädje innan vi for till bvc i förmiddags.
Har haft en katastrofal dag humörmässigt. Har snäst, svurit och varit en odåga mot sambon. Jag skäms, men idag har jag inte haft ork eller energi alls att vara mig själv. Monstret som jag försöker gömma undan så ofta som möjligt kom på besök och det var bara för omgivningen att stå ut, skärma av och låtsas att det regnade.
Har nu i några timmar gömt mig inne hos pojkarna i sovrummet för att inte dra ned stämningen ute hos killarna i vardagsrummet. Dock tänkte jag ge det ett försök att vara social och glad nu på kvällen. Solen har tittat fram, killarna har satt sig ute och jag tror att jag skymtade en pina colada-flaska i köket:)
Vi hade en liten incident här imorse. Killarna låg som vanligt bredvid varandra i sängen, jag märker efter en stund att de börjar vakna till liv, vilket betyder att de är hungriga. Hipp som happ så börjar de slicka varandra i ansiktet och munnarna möts, hångelfaktorn är ett faktum och jag sitter bredvid med lite halvt tappad haka och en förvirring som heter duga. Min första tanke är, "var är kameran!?" min andra tanke är, "ska jag stoppa dem?". Ganska så snabbt så beslutar jag mig för att låta dem slemma ner varandra lite till eftersom jag ändå måste gå ut i köket och värma på mjölken. Detta kan ju faktiskt vara ganska så kul att berätta vid matbordet när de är 18år och har tagit med sig sin nya flickvän hem:)
Jag beställde min senilkedja ifrån Hoof Store. Använder ni koden "mcaria" när ni beställer därifrån så får ni 15% rabatt på hela beställningen. Gäller fram till söndagen 31/7 23:59 :) Shoppa på!
Hemma ifrån Falu Lasarett. Mitt samtal på specialistmödravården var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara, gick snabbt som bara den och jag fick inga panikattacker av att prata om allt som hände. Eftersom vi hade så mycket tid över så beslutade vi oss för att åka till Kupolenför att köpa lite färg och annat pryttel på Panduro så vi kan göra lite fotavtryck och grejer ikväll innan pojkarna ska badas.
Ikväll får vi även finfrämmande ifrån huvudstaden. Gabby har kört plattan i mattan för att hälsa på oss i några dagar. För att fira detta så tänkte jag laga något extra gott till middag och även dela med mig av en rabattkod ifrån butiken där jag beställde senilkedjan:) Koden kommer lite senare, nu måste jag sniffa bebislukt och skriva en handlinglista!
Har fortfarande en bit kvar på min förlossningsberättelse (säger man ens så?). Har haft fullt upp hela dagen då jag varit själv med killarna medan Markus har varit i Mora och jobbat. Som tur var så tittade Josefine över på eftermiddagen och hjälpte mig med matningen. Vi parkerade sedan våra rumpor i soffan för nätshopping och surr om allt vi önskar att vi hade. Finns alldeles för mycket fint här i världen. Tur att man har vänner som delar samma passion som en själv:) Dock känns det stundtals som att det är en farlig passion..
Nej nu ska jag försöka hinna med att äta innan de små monstrens magar skriker igen. Det gäller att ta vara på de sekunder man får för sig själv.
Olga skrämmer mig.Hur lyckas man? Hmm.. Imorgon börjar allvaret, då jäklar ska vi knåda degen. Om jag blir någon superwoman som Olga är dock tveksamt. Har hon mutationsmjölk i tuttarna or what!? En sak är säker i alla fall, denna bild har etsat sig fast på min näthinna. Oh lord.
Ena pojken är placerad i babygymmet och den andra i babysittern (tackar gud för lättunderhållna pojkar). Har suttit och knåpat på förlossningsberättelsen men satan i gatan vad mycket text det blir(!!!). Känns som att ni kommer att få sitta och läsa i flera timmar för att ta del av allt som hände.. Men men.. Skyll er själv om ni läser:)
Måste dock lägga skrivandet på hyllan en stund för snart kommer Anton, Annika och Karin hit på middag. Här ska det slukas fläskfilé och pressad potatis samtidigt som det vankas babyprat och skvaller om vad som sker utanför babybubblan. Är galet tacksam att jag har vänner som gör andra saker än att byta bajsblöjor och pumpa tuttarna. Vad gjorde jag innan jag blev mamma egentligen? Minns inte.
Regnet öser ner i Leksand och det är en sur liten hund som har lagt sig i trappen för att visa hur onöjd hon är. Måste erkänna att även jag är väldigt bitter på vädret. Har aldrig förut varit så blek som jag är denna sommar och skulle mer än gärna ha lite solsken nu så man kan ligga ute och gotta sig medan killarna sover. Men icke.
Istället ska jag tvinga karln till affärn så kylskåpet blir uppfyllt, och sedan ska jag nog slänga ihop en liten godsak eller två. På onsdag är det 6veckor sedan förlossningen, vilket betyder att jag får börja känna efter med träningen igen. Så fram tills dess ska jag unna mig, sedan är det nya riktlinjer som gäller:)
Förresten, det är några som har frågat om förlossningen. Ska knåpa ihop några rader senare idag. Är ganska så mycket känslor man måste gå igenom och det tar sin lilla tid...
Klickade hem denna till mig själv i fanvadduärduktigsomfötttvåbarn-present idag. Har länge velat om vad jag ska köpa och insåg snabbt att detta är en investering då jag vill dokumentera så mycket som möjligt när pojkarna växer ifrån frön till stora karlar. Nu jäklar ska jag fota och filma allt som sker omkring mig. Var så säker!
Om någon av er har tips på bra inställningar eller något annat när det gäller kameran så är det bara att hojta till!:)
Fick en underbar nyhet häromdagen, en nyhet som gjorde att smilbanden flög upp till skyarna och hjärtat slog en trippelvolt. Finaste Maja & Frida kommer hem nästa helg. Maja som är ute och jobbar på de sju haven och Frida som gömmer sig i huvudstaden. Vi ses inte allt för ofta nuförtiden, så det blir när man gör olika saker i livet. Dock så råkar jag sitta på trumfkortet nu (pojkarna), så damerna draaaas till oss. Riktiga brudmagneter har jag:)
För att fira detta så lutar tankarna mot att öppna en flaska skumpa och surra tills tungan ramlar av. Hur låter det? Är det någon mer i la liga som är på hemmaplan till helgen?
De två senaste dagarna har gått i besökarnas tecken. Josefine, Mattias, Veronica, Johannes, Frida och Jenny har hunnit hit för fika och babygos. Vi har fått finfina presenter och jag måste erkänna att det har varit galet skönt att få prata med lite annat folk och få komma ut ur babybubblan för några timmar.
Nu har dock vännerna lämnat mig för andra äventyr och sambon har åkt iväg på en liten trip med sin lillebror. Kvar är jag, hunden och grabbarna. De andra tre sover medan jag ska ta tag i tvättberget som tagit över våran tvättstuga och sedan tänkte jag skämma bort mig själv med en lång dusch och lite mysig musik. Man får ta vara på sina tillfällen och se till att njuta rejält.
Har precis väckt männen i mitt liv som denna morgon hade gått ihop och bestämt sig för en sovmorgon utan att delge mig den informationen... Hmpf, surt..
Idag är det i alla fall fullt upp här hemma. Några av damerna kommer hit på besök och sedan kommer bvc på besök. Jag har lite lättare prestationsångest, tänk om de inte tycker att vårat hem är bra nog åt pojkarna, om de inte tycker att vi sköter oss bra osv... Måste skaka av mig de tankarna och fokusera på viktigare saker, typ vad jag ska bjuda på för fika när damerna kommer..?
Åkte till Gävle för att fira mormor på hennes 81årsdag:) Alla ville ha sin del av babygos så jag fick snällt agera fotograf. Nu vet jag hur man knäpper kort med 6st kameror på en ock samma gång:)
Morgonstund. Jag och Limey (ett av Liams tusen smeknamn) har denna morgon haft mystime alabama. Nu är dock stressen här på besök och jag har lagt båda killarna i sängen medan jag flyger fram i huset som en apa med pepparrot i rumpan. Behöver jag ens nämna att Markus pratar i telefon och ignorerar stressen totalt? Hmmm...
Det är saker som ska packas ned, saker som ska göras i huset och ett ansikte som ska målas på innan vi drar ut på äventyr. Första "resan" med de små, kulkul. Nu hoppas jag att jag packar ner allt jag kommer att kunna behöva och att de sköter sig exemplariskt. Or else...
Förresten, (japps vi kör på det spåret idag igen) så är mitt hår 20cm kortare idag. Känner mig som en ny människa:)
Ligger ute i solskenet och väntar på att Anton & Annika ska komma hit. Nu börjar babytittandet på allvar. Hela veckan är fullbokad med besök ifrån både den ena och den andra. Fikabrödet är framme på tining, vädret visar sig ifrån sin bästa sida och pojkarna ligger i sängen och ser sådär galet söta ut som bara den kan göra. Jag förväntar mig en hel del naaaw's, annars blir jag besviken.
Förresten, hur skönt är det inte att Annika ska klippa mitt garn? Åååååh så skönt! Förresten igen, hur less är jag inte att jag inte ska på Melissa Horn ikväll? Måttligt less. Men men, jag ska sniffa bebis, sjunga lite falskt och trycka tacos med hjärtat. Inte dumt det heller:)
Bäst idag: Dancing on my own Från och med du-remixen. REPEAT!
Natten var återigen klockren. Kan vi ha kommit på ett vinnande koncept? Hoppas! Om detta fortsätter så ska jag ge mig själv en klapp på axeln och kalla mig själv för Ceasar the baby whisperer på obestämd tid framöver.
Annars så ber jag till högre makter att solen ska komma på besök idag så att jag kanske kan gå ifrån Maja Gräddnos till något mer åt det Nutella-liknande hållet. Hoppas även att jag ska lyckas charma Annika så hon kapar mitt garn en sisådär 20cm, och sist men inte minst så hoppas jag att jag hittar något fint på nätet till mig själv. Satt och filade på min "jag vill ha"-mapp på datorn igårkväll. Idag känns det som att jag måste göra slag i saken och ge mig själv min efterlängtade fanvadduärduktigsomfötttvåbarn-present.
Sitter med hängande underläpp och är allmänt less. Dagen har varit klockren rätt igenom och så poff, som att gå in i en vägg, så kom jag på tanken (inte direkt svårt att missa) att jag inte alls ser ut som jag gjorde innan jag blev gravid. Tankespöket kom på besök och satte en massa dumma griller i skallen på en. Jag känner mig riktigt jävla ful för tillfället. En månad på sjukhus gör inte direkt så att man lyser. Måste ta tag i detta pronto. Någon som vill bli min personliga tatagidigsjälv-coach?
Precis hemkommen ifrån en morgonpromenad med hela la familia. Idag är jag glad.Idag mår jag exemplariskt. Under gårdagen så googlade jag tips och idéer på hur vi skulle kunna få tyst på våra små nattdemoner som hållt låda här hemma varenda natt sedan vi fick komma hem på permis.
Efter sista målet testade jag allt som jag skrivit ner på min lilla lapp och till våran förvåning så fungerade det! Killarna somnade som två små stockar så både jag och Markus fick sova några timmar innan det var dags för nattmålet (något som absolut inte har varit möjligt tidigare). Hade nästan glömt bort hur skönt det är med lite extra sömn. Detta skulle jag kunna vänja mig vid. Dock ska vi inte ropa hej än.
Det var någon som ville se hur vi har det i barnrummet här hemma. Det är lite under uppbyggnad dock. Mycket som är kvar att göras samt saker som måste inhandlas. Men är faktiskt väldigt nöjd med det vi åstakommit hittills:) I början så ska pojkarna sova inne hos oss, sen flyttar vi dem till rummet bredvid där tonerna går i blåttblåttblått.
Var som sagt inne på sjukhuset en sväng idag och kollade läget på pojkarna. Allt såg bra ut så vi har fått förlängd permis. Går allt som det ska så blir vi utskrivna på tisdag!:)
Gårdagen bjöd på god mat, dopp i poolen, gott sällskap, trötta bebisar och en hel del promenader. Njuter fullt ut av att vara hemma:) Idag ska vi dock tillbaka till avd.33 en sväng för att se så allt ser bra ut. Har vi tur så blir vi utskrivna, men vill inte hoppas på för mycket ifall det blir ett bakslag. Vore skönt om man slapp åka in fram och tillbaka så man kunde börja med sina egna rutiner och sluta denna bestämda 3h's ramsa som vi kör på nu. Även om pojkarna sover och inte vill äta så måste vi väcka dem och hålla på. Inte det roligaste och framförallt inte det lättaste.
Har suttit och kikat på drömfångare nu på morgonen och är lite småsugen på att göra en till tatuering där jag kan kombinera en drömfångare och kanske pojkarnas namn.. Hmm... Något jag måste fundera lite på, samt charma sambon då han inte är överdrivet glad om jag gör fler tatueringar än jag redan har. Men men, det är ett senare problem.
Nu; blunda i några minuter och sedan ska det tvättas och donas här hemma innan bilen styr kosan mot Falun.
Igår fick vi äntligen komma hem på permis, och som vi njöt! När doktorn gav oss nyheten så var det inte lite tårar som sprutade på oss båda. Lycka, glädje och en massa kärlek strömmade. Nu har farfar, farbröderna och Josefin fått mysa med de små och jag kan säga att de var som förtrollade allihopa. The power of the babies. High five på den.
Nu; hem till svärföräldrarnas hus där det vankas grillning och poolhäng. Det ska va' gött å leva!
Mötet med kusinen igår gick finfint. Dock kanske man måste påpeka att Hugo mest var intresserad av änderna som simmade runt i dammen framför oss istället för de två små knytena som låg och sov i vagnen framför honom. Måttligt roliga grabbar. Theo och Liam ska bara växa till sig sedan bli det full fart framåt, och då kan jag garantera att Hugge är intresserad:)
Var skönt att krama om systeryster också för den delen, prata av sig utan att ha telefondate och sen var det ju inte helt fel att de hade köpt med sig lunch ifrån Mickey D's. Snart är det slut på mikro- och snabbmat. Då jääääääklar.
Multitasking-morsa. Mission: håll två stycken klätterapor samtidigt som du sondar:)
Idag blir pojkarna 1månad. Det firar vi med att Theodore blev av med sonden i näsan och systeryster med familj kommer hit till Falun för en date i Stadsparken. Killarna ska för första gången få träffa Hugo, och det ska bli intressant att se hur stora Hugos ögon blir när han ser de små sakerna som ska jäklas med honom en hel del år framöver:)
Dagens promenad med pansarvagnen är avklarad och jag har kommit på Markus taktik nu, han tar alltid pojkarna i början av promenaden då det är nedförsbacke och sedan får jag med mina mammakilon, mega-ärr på magen och hormonrubbningar dra grabbarna i alla 10.000 uppförsbackar som tagit över Falun. Dumt att klaga egentligen, all rörelse är bra rörelse när man ser ut som en överjäst bulldeg. Meeen, när man inte har sovit en blund inatt tack vare en liten söt sak som vägrade sova så får man klaga lite. Jag betonar lite.
Nu är pojkarna inne i behandlingsrummet för veckans provtagning. Håller alla tummar och tår att det denna gången ska se bättre ut för de små, framförallt för Liam som är den som har det lite kämpigare. Kom igen nu, håll tummarna så att de vitnar!
Tillbaka på avd.33 efter en blixtvisit i Mora för pappersskrivning och lunch hos svärföräldrarna. Nu ligger jag här nerbäddad i min OTROLIGT sköna sjukhussäng med tidernas största godispåse placerad mitt på magen. Pojkarna sover som stockar, Markus fyller rummet med hans ljuvlig rap-lukt och jag, jag bara äter. Det enda jag kan tänka på just nu är mat, mat och mat. Hur i världen ska man någonsin kunna gå ner sina mammakilon om detta sug efter ALLT fortsätter?
Stänger av hjärnan en stund. Slår på av-knappen och njuter av en skalle full med musik istället för stressande tankar. Efter nästa matning så ska vi pallra oss ut på en promenad och jag ska fylla lungorna med en massa ny, frisk luft. In med det nya och ut med det gamla. Nu kör vi nya tag.
Varnar er icke bebisintresserade människor att sluta läsa på en gång. Nu ska jag älta bebisgrejer och jag vet att ni kommer att sitta och himla med ögonen och tänka hur drygt det är att det bara står om mamma och bebisproblem i bloggen för tillfället. Well, det skiter jag i:) Nu ska jag älta, vare sig ni vill det eller inte:)
Då är det så att vi har tagit beslut om att trappa ner på "amningsträningen" och ska testa flaska istället. Jag känner inte att jag har någon ork eller energi med vårat tighta, inrutade schema att hålla på med det samtidigt som jag ska pumpa, sonda och allt annat..
Amma är något man får inprintat i huvudet att man ska göra och jag kan inte låta bli att känna mig misslyckad och dålig (därav Niagarafallet längs kinderna igår). Även fast sköterskorna säger att jag bestämmer helt själv så kan jag inte rå för att det känns lite som att de tycker att jag gör fel. Med två små bebisar så blir tiden väldigt knapp här på sjukhuset om man som oss går på 3h's schemat. Det kanske blir en annan sak när vi kommer hem, och om så är fallet så kan jag ta upp ammandet då igen. För mig så känns det viktigast att de får i sig min otroligt grymma egenproducerade Arla-mjölk. Sen om det kommer ifrån en vårta som numera ser misshandlad ut, eller en plastnapp det är för mig skit samma. Mina prinsar kommer ändå få så mycket närhet och kärlek så de kommer att vilja skjuta mig i slutändan.
Är det någon av er som har erfarenhet av detta? Amning vs. flaska?
Har varit en känslomässig dag för fröken Carlsson. Många tårar har runnit och just nu känner jag att jag orkar inget mera. Jag vill hem. Vi vill hem. Har pratat med sköterska efter sköterska om nya planer som ska passa oss, och även fast vi haft många givande samtal så känns det ändå som om jag inte riktigt blir förstådd, som att jag misslyckas. Fan för den känslan.
Nu ska jag passa på att vila innan pojkarna ska ha mat igen, sedan ber jag till högre makter att jag ska vara piggare imorgon. Orkar inte med några floder rinnande längs kinderna. Imorgon är det för övrigt 4veckor sedan vi åkte in...
Idag ringer vi runt som två galningar. Föräldrapennigsproblem, inbokningar av möten och landsproblem.Sverige vs. Norge. Stundtals vill jag slita mig i håret och skrika likt en femåring, men jag håller mig... Snart ska vi även ta upp det heta ämnet "namn". Ska skicka in alla papper till skatteverket där vi ska bestämma namn på pojkarna och kan väl säga att diskussionen är het kring mellannamn och efternamn. Om Markus vill att pojkarna ska heta Syrén then he should have put a ring on it. Nej men skämt å sido. Vi får se hur detta slutar.
Mammahjärtat smälte totalt idag när lille Liam tog över Markus säng för en liten powernap (okej, jag erkänner, det smälter ett x antal gånger om dagen nuförtiden..). Sötare får man leta efter.
Det är rea på Zara och jag gick lite lätt i taket när jag klickade mig in på sidan. Inte nog med att jag klickade hem skorna ovan så gick jag lös på barnkläderna. Där kan vi snacka billigt! T-shirts, byxor och kepsar för knappt ingenting. Jo man tackar.
Har en däckad baby i knät, ett hår som skriker efter en klippning (vem vill vara min räddare i nöden?) och en kropp som är i desperat behov av en kopp kaffe för att orka hålla upp ögonen tills nästa date med pumpen. Eftermiddagen har gått i lugnets tecken. Tog en liten promenad ner till stan så vi kunde fylla på våran lilla plastlåda i kylskåpet med mikromat, kelade med varsin baby i de oerhört sköna sjukhussängarna och planerade hur bra allt kommer att bli när vi kommer hem till huset, till våran oas. Som jag längtar. Nu ska jag försöka hitta lite kaffe i föräldraköket och sedan ska jag försöka lura min skalle att det är en white chocolate mocha ifrån Starbucks. Förresten så ska de tydligen öppna i Göteborg 2012. Härligt härligt.
Nu är tävlingen med Yeni Design avslutad och vinnaren blev ingen mindre än Elin:) Grattis grattis! Yeni Design kontaktar dig så får du välja ett av de tre armbanden:)
Igår fick även farmor & farfar träffa pojkarna. Stina testade pansarvagnen, karlarna pratade ICA och jag njöt av en räkmacka ifrån Siljan. Mums. Älskar när våra nära och kära smugglar med mat till oss. Eftersom vi inte får någon mat här på sjukhuset så har det blivit en hel del mikromat. Inget att rekommendera.
Provsvaren igår gav mig inget nytt hopp. Oförändrat. Blä. Jag hatar det ordet. En vecka som gått och ingen skillnad. Snacka om att man känner sig maktlös och frustrerad...
Nää, nu ska jag hetsäta en tallrik med filmjölk och sedan försöka få liv i mina 3 pojkar. De små blir nog inget problem, det är pappa björn som är svårast att väcka. Förslag, någon?
maria heter jag men kallas för maja av de flesta. sambo med min M som jag har två underbara tvillingpojkar med. då de var åtta veckor för tidigt födda spenderade vi pojkarnas första 5veckor på avdelning 33. nu är vi äntligen hemma och ni får följa vårat familjeliv, mina tappra försök att inte shoppa allt för mycket och alla knasiga tankar och idéer som stundtals tar över min skalle. enjoy!
