Ibland händer det saker i ens liv som man inte kan påverka. Människor tar beslut som påverkar människor i din närhet, sådant du inte kan rå för.

Det finns så otroligt mycket som påverkar oss själv, vänner och familj här i livet. Allt är inte positivt dock. Som en av de sakerna jag fick reda på häromdagen, något som påverkar allt för många i min närhet, på ett dåligt sätt.

Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde, antagligen för att jag fått distans till det nu i slutet, jag har inte levt så nära det att jag kunnat se hur saker och ting varit. Nu vet jag och jag mår otroligt dåligt av det, inte bara för min egen skull utan för de människorna som jag vet att de påverkar mest.

Det är svårt att veta de där rätta sakerna att säga, de perfekta sakerna. Jag vill inget hellre än att få problemen att försvinna. För deras skull. Någon som har en trollstav?

xoxo,

M.

Så är jag återigen i Norge. Det blev en intensiv men otroligt rolig trip med Adde, Gabbe och Anders till Sälen för att fylla på barskåpet och handla de sista julklapparna till M.
Med stor rädsla för att åka fast i tullen så klarade vi oss undan lätt som en plätt. Jag undrar om de någonsin har stoppat en personbil i den där tullen? De sitter antagligen och spelar kort och dricker kaffe hela dagarna, en och annan rökpaus klämmer de säkert in också. De där norrmännen, de kan konsten att inte jobba hårt. Tacka oss svenskar som sliter hela dagarna för att de ska ha någonstans att handla.

Ikväll blir det pizzabakning inne hos Johnny och Jola. De har köpt hem Peppes hemmabakning, så man kan göra Peppes pizzor själv. Hur bra är inte det? Och hur mycket billigare är inte det? Jag och M ska briljera, vi kan det där med att baka pizza. Gubbarna kommer att tappa hakan...

Nu är schemat klart över jul i alla fall, jobbar julafton därefter åker jag direkt till stugan för att fira med släkten, dagen efter åker jag till Leksand för att gå ut med tjejerna på Luckan (en standard som man inte hoppar över), dagen efter det är det bara att vara så lite bakis som möjligt och fara upp hit igen, sen väntar det en massa jobb fram till nyår, då jag får besök och vi planerar brakfest på personalboendet! JIIIIIIIIHAAAAAA! (killarna är överlyckliga att jag ska ha dambesök).

Nu ska jag slå in de sista klapparna till M. Är ni klara med klapparna?

xoxo,
M.

Han som sjunger första sången, han skulle ha sjungit den tillsammans med två andra, de dog samma morgon som det här uppträdandet..

Ibland hamnar man i de där nedförsbackarna som man konstant försöker att komma ifrån. Ser du att vägen går nedför så vänder du på klacken och traskar vidare åt ett annat håll, ovetande om att det också långt där framme väntar en nedförsbacke till som är längre än den som du innan undvek att gå ner för.

Det är mycket man vill, lite man får. Ändå så sitter jag här och funderar kring hur mycket jag har. Jag har så mycket, och ibland undrar jag om det kanske inte är för mycket. Hur håller man reda på allt, hur bibehåller man kontrollen över sitt liv? Jag tror att jag tappat greppet...

Det är väl inte mer än mänskligt att ibland bli lite hal om händerna och behöva ta ett nytt grepp? Eller är det bara jag som behöver det? Finns det människor där ute som håller tag med samma grepp livet ut?

Ibland känns det som om jag skulle behöva en manual över hur man lever livet. Rätt och fel, risker man ska våga ta och hur man finner självförtroende att våga tro på sig själv och att hitta mod att göra de saker man drömmer om att göra. Just nu har jag ingen vidare tilltro på mig själv så att jag skulle kunna jaga mina drömmar. Vad är mina drömmar egentligen? Återigen är jag tillbaka i det livet som fick mig att bli så sorgsen förr, det livet som innebar att jag inte vågade lita och satsa på mig själv och min egna förmåga. Istället var någon annans förmåga viktigare...

Det handlar inte om att det gör mig olycklig, för det är jag inte. Jag är lyckligare nu än vad jag någonsin varit. Jag tycker bara att det är synd att man ska få lov att offra saker hela tiden. Jag har tröttnat på att offtra saker konstant...

Varför kan man inte få ha alla man älskar nära sig? Varför ska man bo i olika städer och länder? Varför får en del allt serverat på silverfat medan andra får slita arslet av sig för minsta lilla chans? Varför har en del så förutfattade meningar om hur saker och ting är?

Fan vad jag frågar, och dum som jag är så ställer jag ju frågorna högt för mig själv. Hur dum får man vara, jag kan ju inte svara på dem.. Jag skulle behöva ett orakel eller en ande i flaskan som kunde göra mig visare och som kanske kunde ställa en del saker till rätta.

Det är en väldigt förvirrad och ledsen Maria Carlsson som klinkar på tangenterna idag. Ni får ha överseende. Jag lovar att imorgon ska bli en bättre dag. Jag lovar.

Dagens depplåt; Break me - Jewel

xoxo,

M.

Som många vet så är jag lite utav en kontrollfreak. Jag måste ha koll på allt och få in rutiner på allt som ska göras. Saken blir inte bättre utav att jag har fotografiskt minne. Om det står på ett papper att en sak ska göras på ett visst sätt så måste jag göra på det sättet, annars blir det fel.

Det är där det glappar lite mellan mig och min sambo på jobbfronten. Nu är ju han som jag tidigare nämnt min chef, crash-boom-pang, han är inte alls som jag är. Han vacklar lite mellan allt möjligt och är ibland virrigare än min gamla mormor på 78år. Han är världens underbaraste, det är inte det som är felet. Det är bara det att han inte allt är lika pedant och har definitivt inte samma koll som jag (jag har grym koll, en av de få bra egenskaperna hos mig). Jag minns allt och han minns knappt när jag fyller år.
Idag råkade jag därför påpeka lite saker med butiken som jag störde mig på, och han höll inte med, starka åsikter som vi båda har så har vi nu hamnat i en bitter lek då ingen pratar med den andra. Jag är förbannad för att butiken ska öppna imorgon och ingenting funkar, och han är arg för att jag säger vad jag tycker... Vem vinner denna fight tror ni? Känns som jag måste ge mig och låtsas som att allt är toppen, fast det inte är det...

xoxo,
M.

För en stund sedan så var jag in på en av de största bloggarna i Sverige och snokade lite (sånt man gör i brist på annat). Oftast så slår det mig att jag inte kan förstå varför så otroligt många läser just den bloggen, eftersom det inte står något vettigt i den. Men idag så var det en udda rubrik som fick mig att tänka till.

Dessa människor, som rent utsagt lever på att blogga är så otroligt fast i sitt bloggliv att de nu har börjat att analysera varandra. Det spekuleras nu kring fejkade utlandsresor (Stina-Lee's). Nödvändig spekulering? Tydligen för att få fler läsare..

Fare play is the shit.

xoxo,

M.

Jag har fått en ny favoritlåt när det gäller svenska låtar. Självklart är det Sonja Aldén som står för skönsången. Du får inte heter låten och texten & musiken fyller hela ens sinne och jag kan inte låta bli att sitta och gunga lite i takt.

Än en gång så önskar jag att jag kunde ta steget ifrån skönsång i duschen (ett känt faktum att alla låter bra i duschen, har antagligen något med den perfekta akustiken att göra) till att låta bättre än en kråka i verkligheten.

Nu ska jag, M och M's pappa till Peppes och trycka pizza!


xoxo,
M.

Jag är uppvuxen med en pappa som spelat hockey på elitnivå, en mamma som spelat fotboll i allsvenskan och syskon som allihopa varit riktigt bra på de sporterna som de hållt på med. Jag har hela livet varit omgiven av människor som levt på att hålla på med den sporten de älskar att utöva. En av de viktigaste sakerna vi fått lära oss av våra föräldrar är förmågan att vara ödmjuk som person. Att man är bra på en sport ger inte en rätt att bete sig som ett as mot andra som man själv inte klassar som lika bra.

Jag har haft en ära och ett missnöje att få träffa några av de riktigt stora inom några sporter och det jag fascinerats av mest är förmågan en del av dem har att fortfarande ha båda fötterna på jorden trots deras framgång och de skyhöga siffrona på kontot. Sedan finns det den delen som får mig illamående och fly förbannad. Dagens talanger som måste ha hoppat av de sista åren av uppfostran då de tror att de kan bete sig som om de ägde hela världen för att de råkar ha en talang.

När jag var hemma i Leksand i helgen hade jag missnöjet att träffa en av dem. Jag hade innan hört väldigt mycket negativt om personen i fråga, så förväntningarna var inte speciellt höga. När talangen (som vi kallar honom) öppnade munnen så fick jag bevisat att talang kräver inte IQ.

När jag sedan ifrågasätter några av dem som spelar med talangen säger de att han har rätt att bete sig som en idiot för att han är ung och bra på den sporten han utövar. Varför har han rätt att vara det?, är frågan jag ställer mig. Ska ingen av de framtida idolerna besitta förmågan att vara ödmjuk och behandla människor som jämlikar? Hur ska man då kunna se upp till stjärnorna i sina lag, när de inte förtjänar att ses upp till?

När jag frågar vem han är så svarar han "din pappa vet" och ser på mig med sina sneda ögon och wannabe Tintin-frilla med allt för mycket gelé.

Ursäkta talangen, men frågade jag om min pappa visste vad du hette eller om du visste det? Första intrycket är allt och vad jag har förstått så har du inte gett många bra första intryck i ditt liv. Kanske en tankeställare eller förstår du inte piken?

Skitkul för dig att du är bra och förhoppningsvis har en framtid framför dig, men det krävs en hjärna också för att kunna klara sig igenom livet. Step it up talangen, det lär behövas.