Ratatouille, fan vilken mysig film, men nu är det en ny dag och alltså så blir det en ny film. Har fått Rescue Dawn eller vad den nu hette av Sunkan, så ska se den ikväll tänkte jag. Måste packa också, men har absolut ingen aning alls vad jag ska ha med mig hem. Ska till Borlänge imorgon med Karin och Mickan så får väl inhandla något till lördagen då för jag är klädeslös känns det som (men är nog inte så egentligen).
Vad har jag åstakommit idag då? Har sovit längelänge, gått en timme med Lady i parken, åkt en sväng till Valbo med mamma och lagat lite mys mat och bara tagit det lugnt med Malin och mamma eftersom vi är ensam hemma. Har precis blivit klar med pappas present också, tror att han kommer äääälska den. Det måste han efter all energi som jag lagt på den:)
Tänkte gå och sola en stund nu eftersom det inte blev något sist. Vill inte komma hem och vara blekast av alla, kanske har en liten chans att slå någon men en som är omöjlig att slå är Mickan, hon måste vara utländsk, tror stenhårt på den, iofs är hon halvfinne, men de brukar väl inte va bruna? hmm.. De brukar väl vara bleka och blonda? Mickan är alltså en annorlunda finne.

Kom precis och tänka på Sunny Beach-filmen... Såg ju den sist jag var hemma, och jag kommer nog aldrig mer vilja se den. Fyfan säger jag bara, fan va pinsamt det var att se. Hur full man var, hur FUL man var, allt sjukt man gjorde, att man tillbringade två veckor där borta som en alkis, slutade på sjukhus t.o.m. Vi hade det riktigt jävla kul, men den där filmen borde vi gräva ner och aldrig mer se, man blir ju skrämd. Kan inte somna på nätterna och man tänker på den, får ju mardrömmar. Men en del saker var sjukt roliga att se, som när Frida pratade om Maria och Jesus och att hon hade hans sandaler, eller när hon lyckades lura några av killarna att shotta hennes spott, när VC körde STIIIIIICK, Josefine var körde VAFAAAN konstans, Mattan och jag besteg Mount Rushbana, Camilla skulle upp på vårat rum och göra förbjudna saker, Elin vattnade en tillplattad fågel m.m. Det var mycket kul, precis som i Ayia Napa, bara att vi den gången var smartare och lämnade filmkameran hemma, där den borde vara:) Ska bli intressant och se vars vi hamnar kommande sommar, för en resa, det ska det bli!!!

Lite sol kanske? JA.
PUSS!

lonely, yksinäinen, sam, одинокий, solo, yalnız, ensam... massa olika ihopsättningar av ord, som alla betyder samma sak. Ensam. Jag vet, det är ett jävla tjat, men helt ärligt så är det något som stör mig otroligt mycket. Att jag ska ha ett sånt problem med det, och ingen annan har det. Alla andra verkar älska det, att vara ensam, kunna göra var man vill osv. Jag tycker mest att det är jobbigt. Jag har absolut inget behov av att gå ut på krogen och ragga, antagligen för att jag känner att det inte är min starka sida och att det inte direkt ger mig något. Det är de där små pärlorna som man uppskattar istället. Att någon kommer fram och ger en kram, en puss, ligga och mysa i soffan, laga mat tillsammans, ha någon att prata och skratta med. Allt det där är jag van med, och det kommer nog ta mer tid än jag trodde att komma ifrån det. Ärligt talat vet jag inte ens om jag vill det. Killar kommer och går, men vänner består. Det är väl så man brukar säga?
Men eftersom jag har hela högen samlad i Leksand så gör ju inte det saken lättare. Hade nog inte tänkt på det här så mycket om jag hade bott kvar hemma, då hade jag tillbringat varenda lediga sekund med någon av tjejerna, istället sitter jag nu här. Där jag alltid sitter, i soffan och alla andra sover. Kan man skynda på vändningen? Jag har väntat och väntat, känns som att jag går fram och tillbaka i en väntsal och jag börjar nöta sönder golvet av allt vankande. Till slut hamnar jag antagligen under golvet och fortsätter väntandet där. Funkar det? Varför funkar det för alla andra men inte för mig? Varför gillar alla det förutom jag? På något sätt får det mig att känna mig osäker och en aningen rädd. Tankar om ett helt liv ensam dyker plötsligt upp. Så kommer det antagligen inte bli, till slut kommer drömprinsen, inridande på sin vita springare (eller hur är det man säger?)
Jag kanske är för petig? Eller nej det är jag nog inte alls det, jag vet bara vad jag vill ha, någon som får mig att må bra. Som Mickan och jag sa, vi kanske ska lägga ut en kontaktannons på facebook och se om några frivilliga anmäler sig. Vi ska verkligen klämma i med de viktigaste sakerna, snyggheten, charmen, hurmorn, you know. Kan bli intressant att se hur det där slutar, vi skriver väl ner varenda egenskap som finns, allt för att få tag på den "perfekta". Iofs tror jag inte på att den "perfekta" finns. Det är bara något man skapar i sitt eget huvud. Det som är perfekt för den ena är inte det för den andra. Smaken är som baken, delad.
Jag skulle ha varit singel jämt istället, så hade jag varit van med det här. Man kan inte vrida tillbaka klockan och ångra saker, eller jo, ångra kan man, fast jag vet inte riktigt om jag ångrar allt. Men kan erkänna att många tankar om ånger angående mycket har kommit upp i slutet. Människor som man skulle ha struntat i för länge sen för att de inte är värda att lägga ner tid på. Att man inte stått på sig mer. Mycket har varit bra också, det kan jag inte neka.
Någon mer som inte är van med det här? Någon som också försöker komma förbi "jagharalltidhaftnågon"-fasen? give ma advise, pls.

Nej nu behöver jag en stor dos av Mikaela Sterner, Karin Hällberg, Veronica Carlsson, Josefine Hansson, Elin Nilsén, Frida Lång, Kristin Mörth, Matilda Östlund, Emma Linder, Lina Holm, Camilla Olander, Jonna Karlsson, Linda Jinghage, har jag glömt någon? Säkert, då blir det lite pinsamt. Eller vadå, ingen av dem läser det här ändå:)

Nu ska en av världens mest singelhatande människor gå och lägga sig i sängen (framsteg), kolla klart på Ratatouille (vilket är en asmysig film, se den!), göra en till kopp te, och bara ligga och slappna av. Kommer antagligen bli mycket funderande kring allt som man kan fundera på (min grej tydligen). Sen sooova när jag väl har blivit trött.

Natti natti, puss puss!

Jag är totalt utmattad. Gick upp klockan nio imorse, tidigaste jag gått upp på hur länge som helst, minns inte ens sist. (arbetslös/livlös som man är...) Var på jobbintervju uppe på Söder, kändes helt okej faktiskt, så nu är det bara att hålla tummarna på att de andra som sökt är dumma i huvudet och totalt okapabla. Vi tror på den idén va? JAAARÅ. Efter trippen på Söder så åkte jag hem till mormor och morfar en sväng, kollade på när mormor gjorde bullar och morfar pratade massa politik, vilket jag inte fattar ett smack av. Sen var det bara att hämta upp mamma och fara till Forsby en stund, lunch på stan med mamma och Anso sen gå runt och strosa lite. Hittade till slut min jacka, mys som bara den. Nu ligger jag här i soffan, är helt slut, sjukt trött, utmattad, känner mig som en liten baby som skulle kunna börja böla när som helst bara för att jag är så slut. Kan inte sova heller för då kommer jag sova hur länge som helst? Fast å andra sidan, jag borde nog ge sömnen en liiiiten chans. Måste bli lite piggare vilket oftast betyder gladare också.
Bara imorgon kvar här sen blir det Leksand på fredag, blir lite shopping, festande, bakispizza och mys. Behöver få en stor dos av alla där hemma, okej där ljög jag... inte precis alla, men många:)

Äsch, jag slår på en film och lägger mig, somnar jag så somnar jag, vilket jag är ganska så säker på att jag gör! Återkommer angående sovandet !
PUSS.

En kanonkväll igår, förmys hos Alex och Henke, sen en tur till Svarte Jägarn och för att sedan avsluta på Olles. Trevligt folk och mycket dansande. Behövde dansa. Träffade på andra ligan också, Zacke, Karlsson, Robban mfl. En bra kombination på roligt folk, måste göras om. Turen hem var dessvärre hemsk, ont i fötterna som fan efter allt dansande, och helt säker på att jag skulle bli överfallen sista vägen innan lägenheten, klarade mig som tur är :) Phjuu. Somnade som en stock när jag kom hem.

Sen var det ju "någon" som helt plötsligt skulle höra av sig, jag fattar inte varför.. Varför inte bara låta det vara om det ändå inte betyder något? Jag hänger inte med i svängarna riktigt..

Nu ska jag ta en låååååååååång dusch, lägga mig i soffan och kolla på tv. Behöver lite chill:) haha.

Det är en mörk, kall, höstkväll. Du sitter där på bänken längs vägen och stirrar rakt ut i mörkret. Du gör ingenting annat, du bara stirrar. Din hjärna är full av tusen obesvarade tankar. Du märker inte av den där gamla tanten som går förbi med sin hund, eller fåglarna som sitter uppe i träden och tittar ner på dig. Du är för upptagen. Du försöker få kontroll över saker du för länge sedan borde ha förstått att du inte kan kontrollera. Du har suttit där på bänken alldeles för länge. Med bara en tunn kappa om dig. Du skakar, hackar tänder, huttrar. Dina vanligtvis vita händer börjar skifta i blått. Du vägrar resa på dig och gå hem. Du måste finna ett svar först. Du målar upp fantasibilder i ditt huvud hur du skulle vilja att allt var. Hur bra saker kunde vara, och hur du kunde ha agerat annorlunda i vissa situationer. Inte varit så rak där, eller inte så blyg där, mindre arg då eller visat mer ilska då. Du försöker förgäves lura dig själv att man kan ändra på det som varit. Man ångrar oftare det man inte gjort, än det man gjort. Det är det mottot du ska försöka leva efter. Du måste våga. Du börjar helt plötsligt inse saker när du sitter där på den där kalla bänken. Du får svar. Helt ur tomma intet. Efter en stund reser du dig och börjar traska hemåt. Dagens tankar är avklarade. Imorgon är en annan dag, med en annan bänk.

Maja, 5år för tilfället, har piggnat till lite, men febern har stigit igen.. FCUK. Satt och kollade igenom gamla bilder på datorn idag efter att Linda gjort ett påpekande; Jag har haft alla frisyrer som finns tror jag. Höll dock inte med henne att de alltid sett bra ut. Långt hår rocks! Var i alla fall kul att se bilder ifrån SB 2006, Ayia Napa 2007, VC's 20års fest, Sportfåne-temat, Rock'n'Roll-temat, faan va vi såg ut:) Satt och tänkte på va mycket vi druckit tillsammans, mindre bra för levern. Men som de sa på stundentgalan i år "Team 14, för deras uppsugningsförmåga"... Vilken merit... Eller njae..
Satt och tänkte tillbaka på högstadietiden idag också, minns våran avslutningsshow i Samilsdal med klassen, när jag, Hanna och Julia sjöng "vem e de du vill ha", fan va heta vi va i våra skinnjackor. Daniel Eklund och Linn sjöng duett, "It must have been love", Linn sjöng "Yesterday" så jag ryste i hela kroppen och jag och Matilda shakade lös till "YMCA" i slutet av showen. Den tiden var härlig, den där sista tiden i nian när det bara var skratt hela tiden. Ibland längtar man tillbaka. Fast bara ibland :)

HAHA. Just nu längtar jag hem, eller ja.. till Leksand. Hem till Veronica och resten av teamet. Skulle ha åkt hem ihelgen, men de funkade ju inte nu. Får planera en hemkomst snart. Ta en tripp till lucky och visa vars skåpet ska stå. SKönt att träffa lite folk, mys med Mike, Snacka lite "lampfot" med Karin, laga god mat med Lina, ha tjejkvällar med t14 och åka på raggarrundor med VC, FO, TLK och BJ.

Saknar pappa nu också, pappasflicka som man är så blire väldigt tomt så fort han åker bort.. Just nu är han i Finland, innan var det Tyskland och något mer ställe.. Men på måndag då är han hemma igen, skööönt.

Nu ska jag lägga mig i min plats i soffan igen och låta Lady krypa upp i famnen, där hon har tillbringat all sin tid sedan jag blev sjuk. Bra hund de där, den bästa!

Gör er själva en tjänst, strunta i Idol ikväll, det suger ändå, ladda ner en bra film istället, eller se det senaste avsnittet av Heroes. Sen köper ni nå gott att käka, säg dock inget till mig om det, för jag kan bara äta flytande saker.. Så ingen choklad för mig ikväll inte.. SUCK.

Take care. PUSS!

Pappa väckte mig 05,51 imorse, var bara att pallra sig upp och skjutsa honom till tågstation. Mindre glad så släppte jag av honom, hem fort som fan och la mig. Vaknade klockan ett av att mamma kom in i rummet. Tog det lugnt ett tag, kände mig inge pigg.. Nu visade det sig att jag har migrän.. Men kan inte sova, skulle helst av allt ligga i ett kolsvart rum och sova av mig allt. Men känner mig inte tillräckligt trött, bara sjukt sliten. Vad gör man?

Ssssmärta.

Hade också en sån där jobbig "jagkännermigfetochäcklig"-dag idag. Bestämde mig för att ta en lång promenad med Lady. Var ute en timme och bara strosade runt i parken, Lady jagade änder och kraffsade löv medan jag lyssnade på musik och tänkte en massa. På ett sätt var den där promenaden underbar, att bara släppa allt, vara för sig själv. Naturen kan verkligen göra mycket för en. Jag måste nog dra med mig henne ut imorrn också, bara det här dumma vädret kunde ändra sig. Någon som känner för att göra en bakvänd regndans?








nu ska jag försöka vila en stund, blev ett kort inlägg idag, kanske kommer en senare ikväll, då när tankarna börjar sätta fart på allvar.
ta hand om er

Jag blir ledsen när jag hör/ser/läser att människor om min omgivning far illa, de blir sårade på ett eller annat sätt. Det handlar inte alltid om vad de blivit sårade för/av, det är den där bristen på att hjälpa till som skaver i en. Att man inte kan ta bort deras smärta, för man själv vet hur det känns att vara sådär riktigt nere i skiten. Att sitta där och vara maktlös, att höra skriken, se tårarna, känna hur hela kroppen skakar och hur hjärtat slår när man håller om dem. Jag ser mig själv som en hyfsad lyssnare, jag vill finnas där och hjälpa de i min omgivning när de har det tungt. Det jag har problem med är att prata, att säga de rätta sakerna till dem. Vad ska man säga för att få bort smärtan? Jag vill ju ta bort den nu! Att bara sitta där som ett fån och inte kunna slita bort det onda och skicka iväg det till Afrika/Rymden/Öknen you name it, är otroligt irriterande. Det svåraste är de människor som alltid lyckas söka sig själva till tunga, tråkiga situationer (jag är nog en sån..), då känner man sig sådär maktlös ofta, då får man aldrig den där lilla vilan som man behöver för att samla krafterna.

Jag är otroligt glad att jag har mina vänner, de är verkligen de bästa. Att de alltid kämpar på och envisas att de ska få mig att må bra igen när jag är nere, jag säger alltid att det inte går, att de inte kan få bort det tunga, men ändå står jag där i slutet med ett leende på läpparna. Det är bara för en stund, men stunderna med dem gör mig lycklig. Jag är tacksam för att ni finns, att ni bryr er och att ni ställer upp. Jag vet att jag inte alltid är den bästa, men jag försöker. Och jag ska bli bättre.

Det här inlägget är till er, att ni ska veta hur mycket ni betyder för mig, att ni får mig att kämpa vidare, det är ni som gör mig lycklig. Jag älskar er. Och en liten hälsning till t14 "hoe´s over bro´s"..

Har precis suttit och läst en annan blogg, jag var fascinerad över hur bra den var, så väl skrivet, så rätt. Jag önskar att jag själv kunde formulera mig så bra, känns som att jag ofta blir fast i ett mönster. Jag vill också kunna fascinera, beröra, fånga och få folk att vilja ha mer. Men det jag skriver om är inte direkt saker som fångar. Skriver mest det som jag har på hjärtat just nu, för stunden. Den bloggen jag läste nyss innehöll ett inlägg där personen i fråga beskrev sin önskan efter kärlek. Sin naiva syn på kärlek, jag har verkligen en sån naiv syn, jag har en sjuk bild utav att kärlek ska vara något underbart som får alla andra problem att försvinna. Så är det verkligen inte. Det är inte alls en dans på rosor, det är en kamp, något som man är två stycken för att få saker och ting att fungera. Man kan inte bygga saker ensam, och man kan inte förklara sina känslor för någon som inte är mottaglig för dem. Jag är rädd att jag aldrig mer kommer vara med om det. Jag kommer aldrig vara kär igen. Jag tror inte att jag kommer att tillåta mig själv att känna efter igen, våga ge efter för vad man vill och hoppas, jag kommer gå den säkra vägen. Det är lättast. För att bli sårad, det är något jag aldrig mer kommer att klara av.

Kärlek ska vara någonting fint, något man ska se fram emot, något som ska ge en trygghet. Alla kan inte ge en den tryggheten, speciellt inte om man inte själv tillåter det. Att man inte litar på den personen för att man är så himla rädd att den ska svika en. I botten handlar det om att man inte är trygg i sig själv. Jag har oerhört svårt att tro på mig själv och vad jag själv klarar av. Jag är mestadels arg på mig själv för att jag inte alltid är den personen som jag själv vill vara. Att jag inte kan stänga av och sluta bry mig om människor som inte bryr sig om mig för fem öre. Det är den där lilla känslan man har inom sig att man ska klara av att ändra personen till det bättre, man väntar och väntar men förändringen kommer aldrig. Varför ska man bry sig jämt?

Min mage är ett helvete just nu, jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till med den. Som jag har nämt tidigare så har både Anna och Malin fått svar på sina problem, men i mitt fall så är det ju antagligen mina cystor. Jag är livrädd, först för att jag har haft all otur man kan ha i mitt liv, för det andra för att jag är livrädd för sjukhus, nålar, sprutor, medicin, knivar, you name it, allt som har med sjukhus att göra. Själva tanken skrämmer mig något enormt. Med den oturen jag har så kan allt gå fel... Och det ä den sjuka bilden jag har... Jag stressar upp mig själv så himla mycket. 
Jag är inte den personen som går omkring och säger hur rädd jag är för vissa saker, jag håller det inne, hoppas att känslan ska gå över. Att jag ska klara av det själv. Det fungerar inte så. Jag är bara så besviken på att säga hur jag känner till människor och inte få det stöd jag behöver tillbaka. Jag försöker skydda mig själv från att känna den där besvikelsen när man öppnar sig och inte får något tillbaka.

Jag har i alla fall nu klarat mig i flera dagar att inte gräva ner mig totalt och vara den där deprimerade Maria som ligger hemma i sängen hela dagarna och mår allmänt skit. Mycket av det är VC's förtjänst. Hon har livat upp min vardag och fått mig att ignorera de negativa känslor som kommit upp. De finns fortfarande där, de kommer komma fram så fort jag är ensam igen, men det har varit enormt skönt med några dagars vila från allt. Det blev ju en helg av skratt i alla fall, och massa alkohol. Det har blivit ett sätt för mig att undvika smärtan, det är inte rätt, men stundtals är det nog det enda som hjälper, att gå ut och bara ha kul, stänga av systemet lite granna.

Så hur var helgen...

I fredags så var jag och VC ensam hemma här på Staketgatan. Vi satt med våra datorer, laddade ner musik, lyssnade på gamla godingar, kollade idol och drack bra mycket. När vi kände oss redo för krogen så drog vi till Goya, där vi stod på v.i.p-listan, gratis insträde, soft. Väl där inne träffade vi två trevliga tjejer från sthlm som vi tillbringade större delen av kvällen med. Det blev mycket shots och drinkar, och tack vare mina hundögn bjöd t.o.m. Alex till med lite alkohol till oss. Stort. Vc hittade lammkött och jag råkade träffa på en kille som suttit inne för dråp. När de orden kom fram stack jag iväg illa kvickt, trodde jag var körd där ett tag. Men VC hon räddade mig. Lekte även coach åt grabbarna vid Black Jack-bordet, en kille vann så mycket att han gav VC en bunt med pengar för att köpa drinkar åt oss. Han tänkte nog inte på hur mycket han gav, men det blev bra mycket över som jag och VC sen kunde sätta sprätt på senare. Efter var det McDonald's och sen hem och ha lite picknick och webcam, somnade död som ett as.

BAKIS.

I går så var det utgång igen. VC och jag var och träffade FO på stan, hem till oss och fixade lite, pumpade lite musik och satte igång med drickat. Sen fick vi sällskap av killarna och festen var ett faktum. Med mycket skämtande, musik och skratt så var det riktigt kul. Sen var det ju någon (nämner inga namn...) som råkade bli lite för full och däckade i min säng. Inte så sugen på att dra ut på krogen. Jag och VC drg då i alla fall ut med killarna på stan, jag VC, Eric och Sunkan drog till Slicken då vi tack vare Eric fick gå förbi kön och gratis inträde (då Eric jobbar där..). Med en drink eller shot i handen hela kvällen hade vi det riktigt kul. Ett plus var också att Karlsson, Zacke och Robban också hittade oss där emot slutet. Med en tango med Karlsson och massa sköna moves så var det ett lyckat slut. Efter var det bara maten som fattades för att kvällen skulle vara kanon. Drog till Max med folket och åt nuggets, hem till Staketgatan och sen inpå småtimmarna så lyckades man somna...

Helgen har varit kanon.

Nu är det bara en ny bakisdag, ska städa klart här hemma, gå med tjejerna till tåget och sen fara till Träffen med Alex och kolla på innebandy. Ikväll kommer mamma och pappa hem, får se vad de har att säga om min städinsats, inte direkt min starka sida. men men...

Jag hoppas på ett övervinnande, en vändning och ett lyckande.
Tjoo.