Igår skulle det ha varit dop för Sigrid Maria Elisabeth Syrén. Lilla Sigge drog dock på sig magsjuka så det var två släkter som sågs och fikade i Leksand utan den ärade familjen. Idag skulle vi ha gett det hela ett nytt försök men då hamnade mamma Josefin i sjuksängen vilket resulterade i att det hela ställdes in en till gång. Försöker världen förmedla något? Bör Sigrid bli ateist? Frågan får förbli obesvarad.

 

När planerna dock ändrades så bestämde vi oss för familjehäng på Saxviken. Grabbarna försöker lägga grunden när det gäller deras framtida hockeykarriär och vi föräldrar får agera stöd och uppmuntringsmaskiner så gott vi kan. Idag gick det så otroligt mycket bättre än förra gången (då fick jag mest åka runt med dem). Pojkarna gled fram helt på egen hand och fokuserade som om deras liv hängde på detta. Det är så fascinerande att se hur fort de lär sig saker och att minnas att man själv var i den positionen för länge sedan. Idag bjöd t.o.m. jag på en riktigt supervurpa för att visa att det inte bara är barn som håller på att lära sig som ramlar när de åker skridskor. Pojkarna garvade åt mig, M stod med höjda ögonbryn och jag försökte gnida bort den avdomnade känslan i min massiva bakdel. När jag visat dem konsten i att flyga med ett avslutande krasch så gick det mycket lättare att få dem att släppa på rädslan och bara köra. Nu känner de peppen och har båda förmedlat att de en dag ska spela i deras morfars lag. Så Rögle, inom en snar framtid har ni de nya bröderna Sedin i laget. Var så säker.