Trotsen. Vad ska hag säga? Vissa dagar har jag ork att stå emot att de slåss, puttas, slänger saker, skriker, gråter hysterisk, lägger sig raklånga på golvet i ren hysteri och brinner av så fort de inte får som de vill. Och vissa dagar vill jag helst lägga mig i fosterställning och gråta i ren panik och frustration. Jag har sedan jag fick pojkarna utvecklat ett tålamod som jag inte trodde var möjligt att besitta, men även det står inte emot detta. Det spelar ingen roll hur lugn och pedagogisk man är när de två, ursäkta ordvalet, terroristerna sätter igång. Jag känner mig maktlös, frustrerad och för att inte tala om TRÖTT. Vissa dagar väljer trotsen att ta semester och det känns som sjunde himlen, crash boom bang, säger det sen och jag blir alldeles yr i huvudet av alla tankar som far runt om hur jag ska hantera det. Är det någon som känner igen sig? Har tips? Hur länge håller det här i sig egentligen? Min moster som har två pojkar med 10månders mellanrum sa en gång att allt blir enklare efter att de har blivit 5-6år.. Oh lord.. Bara 3år kvar..
För övrigt funderar jag skarpt på att testa hemorojdkräm för påsar under ögonen då min ena väldigt bestämda son fick ett hysteriskt "jagliggerbarahärochskrikerochslåssförattliamliggerbredvidmamma"-anfall 03:30-04:15. Svartsjuka i sitt esse. Dock verkar det bara vara jag som märkte av den hysteriska delen av det. Markus sussade sött och Liam låg snällt under täcket och förklarade för mig att Theodore var lite arg och ledsen. No shit. Efter många om och men, lugn och sansad lyckades jag få honom att somna om, då var det Liams tur att räkna nappar och åla sig i sängen. Så. Funkar krämen?
Nog om detta, kaffet kallar på mig. Ber om ursäkt för svammel och sånt.
/tröttare kan ingen vara...