Mamma och pappa. Världens bästa föräldrar. Svårt att sätta ord på hur mycket dem betyder för mig, words are not enough.

Min mamma, Kristina, är 50år gammal, föddes 1960 i Bollnäs men är uppvuxen i Gävle. När hon var ung så spelade hon fotboll i allsvenskan och hade ett så charmerande smeknamn som "Hörvan". Hon har så långt tillbaka som jag kan minnas varit sjuk, med motgång efter motgång. Hon lider utav en bindvävssjukdom som heter EDS (Ehlers Danlos Syndrom). Men trots sjukdom så är hon den starkaste människorna jag känner och det finns ingen som inspirerar mig så mycket till att kämpa på när det känns som att världen håller på att falla samman som hon gör.

Redan som 15åring träffade hon pappa och de har hållt ihop ända sedan dess:)

Hon är en av de snällaste människorna jag vet, även en av de envisaste, och jag tror att jag har fått min envishet ifrån henne. Även fast vi ibland har fel så vägrar vi att erkänna det..

Jag har nog även fått min kärlek till shopping ifrån henne, då shoppingresor till USA är något som står henne närma hjärtat. Mamma är just nu på en två veckors resa i USA för lite julshopping och avslappning:)

Pappa Anders, eller Masken som de flesta andra brukar kalla honom är född 1960 och även han uppvuxen i Gävle. Han spelade som ung fotboll och var väldigt lovande, men efter att ha lite olika åsikter än klubben han spelade för så slutade han med fotbollen och satsade på hockeyn, och det var hockeyn som skulle bli och fortfarande är hans jobb än idag. Pga. pappas jobb så har vi flyttat runt en hel del, en massa olika ställen i Sverige men även USA, där jag är född. I början av 2000-talet la pappa av med att spela hockey, och fortsatte istället med att hålla ställningarna ifrån andra sidan av sargen. Idag jobbar han som scout för Colorado Avalanche och jag är ganska så säker att han trivs som fisken i vattnet med det jobbet:)

Han är en riktigt jävel när det gäller att retas, och det finns få som kan psyka sönder en så som pappa. Han är den sämsta förloraren jag känner, då förlust inte finns i hans värld. Fick i tidig ålder lära mig att om man inte är upprörd efter en förlust så har man inte velat vinna tillräckligt.

Det är även han som stöttat mig och funnits där under alla mina idrottande år. Han är den bästa pt'n man kan ha:)

Som i alla familjer har vi haft våra up's and down's, men det är ingen tvekan om saken, jag har de bästa föräldrarna man kan önska sig och jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har dem och allt som de har lärt mig.