Den senaste tiden har jag sovit oroligt. Drömt drömmar, eller snarare mardrömmar om saker som tynger mig. Jag har vaknat upp i sådan förvirring på morgonen och varken vetat ut eller in, hur jag ska lösa saker och om jag ens vill lösa dem. För det är väl så att man någon gång måste komma till insikt med att alla människor funkar inte ihop och man behöver inte ha människor i sin närhet som faktiskt inte är speciellt nära(?). Varför fokuserar vi inte hellre på dem som faktiskt betyder något? Familj, sambo och de vänner som faktiskt finns där i vått och torrt? Varför är vi ibland så mån om kvantitet istället för kvalitet?

Efter en stund tänkande på morgonen så känner jag hur illamåandet bara blir värre och värre. Mitt redan klotrunda huvud tynger mig som om det vore ett bowlingklot och pannan kokar. Stoppar in tempen i munnen och ser att febern är ett faktum. Bra tajming av mig.
Ringer jobbet och förklarar att jobb nog inte är ett så bra alternativ idag. Som alltid så får jag en klump i magen av att ringa det där samtalet. Det känns som om man är vek och sviker. Men vad ska man göra när man faktiskt inte mår bra?

Har fått lite intervjufrågor i ett mail nu som jag ska svara på, känns lite spännande faktiskt att någon tycker jag kan vara intressant. För själv ser jag inte något speciellt intressant i min vardag, i alla fall inte när jag är hemma i Leksand på sommaren. Men men...