Jag lider av abstinens, pojkvänsabstinens. Lite smått patetiskt men sant...

Nu har jag varit ifrån M i 3dagar och det är fan inte lätt alltså. Efter att ha suttit ihop varenda dag de senaste månaderna så har jag byggt up ett beroende av att ha han nära. Ni vet äta middag tillsammans, ligga och prata, dra massa dåliga skämt ihop och bara vara varandra nära.
Fan, jag låter ju psykisktstörd (vilket en del säkert uppfattar mig som då och då ändå), men vet ni vad, jag är upp över öronen förälskad i världens underbaraste kille, samma kille som jag älskat de senaste 8åren non stop.

Innan skulle jag aldrig tro på ödet och allt däremellan, men nu, nu har jag inga tvivel. Allt händer utav en anledning och allt som hänt de senaste åren har vi löst för att få det så bra som möjligt nu.
Man ska inte behöva skämmas för att man är kär, så det är alltså det sista jag gör. Hade jag haft ett glas champagne i handen hade jag höjt det till skyn och utbringat en skål. Men i brist av skumpa och andra dyra drinker så har jag bara en kopp te framför mig och jag tror inte att den ger samma effekt som champagnen. Hur som helst så förstår ni ju vinken med det jag säger, jag har hittat hem.



Nu ska jag försöka gå och lägga mig i min kalla säng och sakna mitt hjärta i Norge (som dissar sängen så länge jag är borta och sover i soffan). Inte många dagar nu tills han kommer hit och gör mig gladare igen. Man ska sakna varandra då och då också, men fan så jobbigt det kan vara ibland...

xoxo,
M.