Här sitter jag i skrubben och lyssnar på några sköna toner av Westlife. Somliga ruskar säkerligen på huvudet och tänker "Vad är det hon lyssnar på egentligen?" SVAR: - jag är en sån där människa som avgudar all musik som är sådär perfekt smörig och som bara handlar om kärlek, typ. Ibland känner man för lite tjejpunk, ibland för lite jaghatardigsåmycket-musik och ibland så är det enda rätta pojkband.

Pojkband är något i sig själv, något som så otroligt många dras till och ännu fler hatar. När jag hör ordet pojkband så drar mina tankar genast iväg till Backstreet Boys, N'Sync och Westlife. Jag vet inte hur många timmar jag la ner på dem i tonåren (för att inte tala om nu på senare tiden). Jag kunde sitta i timmar och lyssna på radion för att just "den" låten skulle komma. Den låten som jag avgudade mest för stunden.

Frågan jag ställer mig nu är, vad är det jag dras till? För jag tycker inte som förr (när jag var yngre) att alla är skitsnygga i de olika banden, förr kunde jag sitta och tråna på bilder av Brian, Nick, Justin etc. hela dagen. Nu tycker jag inte att någon av dem ser bra ut, inte ens Justin (som alla verkar älska). Det måste vara det där smöriga och sentimentala texterna om jag dras till. Man får drömma bort lite, antingen så handlar det om kärlek man önskar eller hur sårad man blivit. Man vill ha något att associera till, och vad är inte bättre än en ballad?

Jag finner inget vidare bra svar på fenomenet pojkband, mer än att många tjejer vill ha något att drömma sig bort till och koppla sina egna tankar och händelser till. Vi är trots allt känslosamma varelser som traskar runt på denna jord.

Nu ska jag spela lite Us against the worl - Westlife och ladda hem lite BSB att nörda ikväll.

xoxo,

M.