Jag brukar komma på mig själv med att fundera på varför människor läser just mn blogg. Vad som är så intressant med den att de fortsätter läsa dag efter dag. För mig tror jag mest att det hamnar om nyfikenhet. Att människor som inte fått grepp om mig i verkligheten försöker att få det här över bloggen. Det är lite skrämmande att jag inte vet till punkt och pricka vilka som läser. Varje dag får jag reda på någon ny och varedan gång så blir jag lika chockad, att just "den" personen läser. Varför?
Jag försökte förut att hänga med i allas bloggar men insåg ganska så fort att de flesta inte är värda att läsa för att de inte ger mig något intressant att läsa, inget som ger en en tankeställare eller som faktiskt ger en inblick i personens liv. Det är känt sedan länge att vi människor älskar att få inblickar i andra människors liv, på ett sätt för att se vars man själv står gente mot den personen och sen bara för att man är extremt nyfiken.
Jag tror dock inte att så många människor vågar vara ärliga och säga "ja men självklart läser jag för att jag är nyfiken" eller "ditt liv fascinerar mig". För mitt liv är allt ifrån fascinerande, det är mest tragiskt och många trodde säkert inte att jag var så nerkörd i skiten som jag är. För vem går på gatorna i Leksand och visar att man är förlorad, ett kört lopp? Ingen skulle göra det, för då blir det snack på en nanosekund. Snack ifrån Leksand var något jag undvek så gott jag kunde när jag bodde där, dock lyckades jag alltid ha något rykte kring mig, vare sig det gällde mig som person, min familj eller min syster. Jag förstår mig inte på en del människor.

Mycket av snacket jag fått har självklart kommit pga. min pappa, vilket har stört mig otroligt mycket sedan jag var liten. Att folk bedömmer en pga. vem som är min pappa. Jag hatar att ha fått heta "******* dotter" istället för att människor skulle säga mitt namn. När vi var iväg på resor och mina vänner skjöt snabbt fram vem min pappa var, som om det var något att skryta med. Jag fattar inte hur människor tänker. Misstolka mig inte, jag är otroligt stolt över min pappa och allt han har åstakommit, han är en av de största i mina ögon. Och all skit som han fick i slutet i Leksand blev droppen för mig, jag har ingen respekt alls för Leksand som förening eller som by. Jag älskar en del människor där, och själva byn i sig är enormt mysig, men that's it. De andra människorna som bott där hela sitt liv och antagligen alltid kommer göra det, de kommer aldrig växa upp.
För om man ska växa ifrån det där Leksandsbeteendet, ja, då måste man flytta därifrån. Man måste se saker objektivt och man måste sluta leva i en bubbla.

Så åter till mitt dilemma, om man nu kan kalla det för det. Nu när siffrorna stiger dag för dag, ska man då sluta upp med öppenheten, ska man sluta att släppa in människor i ens privatliv och sluta upp med att dela med sig av sin tomhet och ensamhet. Är det därför människor läser? Om någon skulle se mig nu så skulle ni se ett stort köttberg format till ett frågetecken. Jag hänger inte med i svängarna längre. Dock är nog den här bloggen min räddning, utan den skulle jag vara finito till max. Jag skriver inte om de värsta sakerna här, men ändå känner jag att jag kan lätta på de där små gnagande sakerna, som inte är allt för hemska att dela med sig av.

Livet är inte lätt jämt och det är sjukt hur starka vi människor är som kämpar på dag för dag även fast det för många känns som om man lika gärna skulle kunna lägga sig ner och dö när som helst. Vi ska ha cred flr det. Frågan är bara hur mycket vi orkar med innan bägaren rinner över?

xoxo,
M.