FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN
- det där skulle jag vilja skrika ut allt vad jag har och sen bara falla ihop och gråta. trycka en kudde mot mitt ansikte allt vad jag har och bara gasta ur mig allt, svära, gråta, skrika. kasta tio tusen tallrikar mot väggen och se hur allt går sönder, såsom jag har gått sönder inombords. jag är ett kaos, en tickande bomb, panik är det rätta ordet för mig, panik och ångest.. sån jävla ångest... men jag kan inte göra allt detta. jag kan inte visa för någon att det inte är bra. det enda jag gjort hittills är att hålla mig undan, inte prata med någon. varit själv och hållt allt för mig själv. har någon nämnt något fel har jag brytit ihop totalt. och bland tårarna och bristen på luft har jag insett att jag inte kan gå runt såhär föralltid. jag vill inte ha denna klump över hjärtat och lungorna, som om jag hade ett ton vilandes mot mig. jag klarar inte av att bära upp det mycket längre.  detta handlar inte om att skapa en konversation med någon annan, det handlar om att ha en dialog med sig själv. det enda stället jag kan ha det är här. just nu litar jag bara på mig och en till. denna "en till" finns inte där just nu, så är jag ensam. känns som om jag har hela världen liggandes mot mitt bröst. en hel värld av bekymmer.

ensam
ett ord som ständigt återkommer, vafan är problemet med mig egentligen? jag är inte sjuk (om jag nu inte har mammas sjukdom...) jag har vänner, jag håller på med saker som jag älskar, det enda som drabbat mig är ett brustet hjärta. det kan väl inte vara så svårt att laga..? tydligen så ska det vara ett himla krångel för mig. så lyckades det alltid bli för mig, det allra simplaste blir alltid på något sett komplicerat för mig.
jag måste verkligen vända uppochner på mitt liv.
hur ändrar man allt på en sekund?

helgen gick fort i alla fall. det var första gången jag kunde stänga av i mer än några timmar bara. jag har ingen självdisciplin, jag kan inte stå på mig. när jag väl är svag för något så är jag verkligen det. som sagt, helgen gjorde mig verkligen glad. men insåg också att jag inte kommer vara fff (fit for fight) på lääääänge. det funkar helt enkelt inte. jag är som en sämre version av r2d2, jag är en b-variant av en robot. jag kan inte fixa en enda sak utan att kollapsa inom mig. finns det botemedel för sånt här? finns det något som kan göra mig till den där starka, lyckliga människan igen? jag vill vara mig själv igen. inte den här nersmulade, patetiska versionen av mig. inget vidare att ha, varken som vän, syster, dotter... jag har varit en urusel vän på sista tiden. jag har stängt ute alla för att slippa prata. jag vet att vem jag än pratar med så kommer vi komma in på just "det jobbiga". jag klarar inte av det just nu, jag klarar inte ens av att höra namnet, se en bild, känna en lukt, höra en låt, minnas tillbaka till saker som hänt.
hur mycket kan man gråta innan man torkar ut?
tror att jag passerade gränsen för länge sen, väldigt länge sen.

vad gör man med alla minnen? plockar man ihop allt och lägger det i en liten låda där man sedan skriver lite halvstort "ÖPPNAS ALDRIG IGEN, MINNEN DU INTE VILL MINNAS.." sen lägger man den där lådan någonstans där du förhoppningsvis aldrig hittar den igen. sen ringer du varenda radiokanal och försiktigt förklarar att de aldrig mer får spela vissa låtar som ni har en speciell anknytning till. du vill ju inte riskera att bryta ihop på någon offentlig plats bara för att du har minnen från en låt. sen förbjuder du just den där parfymen som får dina ben att vika sig och fjärilarna att flyga i magen. det sista du gör är att ringa till regeringen med ett nytt lagförslag, ingen får heta så igen. det får klassas som alla de där andra förbjudna namnen gör, ni vet; gud, satan, adolf hitler...(aaa. ni förstår).
har Du då löst problemet?
antagligen inte...
men förhoppningsvis är du en god bit på vägen att inte komma ihåg allt, allt som är för smärtsamt att tänka tillbaka på.

läste nyss en artikel om hjärtesorg, man kan dö av det...
- hjärtesorg, det rätta ordet för vad jag har

kan inte äta, inte sova, inte leva, inte skratta, inte le, inte slappna av
- vad har man för liv om man inte kan leva det?